Daniel Lemma

Daniel Lemma sjunger på svenska om ett mytiskt Göteborg och om ett land som tappat fotfästet. Regn på Tredje Långgatan, kärlek och spelningar som pågår ända till soluppgången. På låten Polaroider sjunger Daniel Lemma om det Göteborg som varit en så stor del av hans liv som artist. Där skymtar epokgörande klubbar och spelningar förbi, hans egna och andras. Franska klubben. Totta Näslund. Norrlands nation. Men också personliga detaljer ur ett förhållande, av hans far i sin trädgård och hans bröder ute på stan. Allt vävs samman till ett skimrande drömlikt Göteborg av musik och liv. Ett svunnet Göteborg, en magisk stad, lite bättre än den någonsin varit i verkligheten.

– Det där är förstås också en epok solen gått ner över. Men man ska inte fastna i nostalgin, inte glömma att allt går i cykler, säger Daniel Lemma och citerar låttexten: »Hjälp mig att minnas, att inget är för evigt, men att allt kan börja om«

Sörgårdens Tak är Daniel Lemmas första skiva med eget material på svenska, en skiva han velat göra länge, men som han började arbeta med på riktigt efter att ha gjort skivan Stjärnornas tröst där han sjunger tonsatta Karin Boye-texter.

– Då märkte jag att det funkade att sjunga på svenska och det var en stor trygghet. Men det har varit en lång process för mig att också börja skriva på svenska, jag har försökt i många år, provat att skriva en låt, gått tillbaka och så provat igen, tills jag känt att jag hittat tonen.

Sörgårdens Tak är också Daniel Lemmas souligaste skiva på länge, inspelad live med Stefan Sporsén från Augustifamiljen på piano och blås, Julia Falthin på bas, Mats Eriksson på gitarr Dan Helgesson på orgel och Chris Montgomery på trummor. Alltihop mixat av Petter Eriksson. Även titelspåret är en tillbakablick, men helt utan det nostalgiska ljuset från Göteborgsskildringen. Det tar sin utgångspunkt i en artikel av Anna Maria Hagerfors om den kollektiva känslan av att ha kastats ut i en ny obekant verklighet efter mordet på Olof Palme.

– Det känns som om mordet har blivit en vattendelare mellan två epoker. Vi är fortfarande på den inslagna vägen, med ett samhälle som tycks falla isär mer och mer och där tonen i det politiska samtalet har förändrats. Och fast vi är sammanbundna som aldrig förr växer sprickan.

I det tomrummet – sjunger Lemma – måste de som fortfarande kan hålla om varandra.